Välj Station

Motgift.nu Nashville FM [24/7 Nonstop Country Music] -02

söndag 8 juli 2012

Radio Islam rättegången

RADIO ISLAM

Radiostationen, rättegången och debatten



SAMMANFATTNING

I. INLEDNING

II. ANTISEMITISM OCH ANTISIONISM

III. RADIO ISLAM

IV. AHMED RAMI

V. LIKGILTIGHETEN

VI. RÄTTEGÅNGEN

Ramis försvar

Åklagarens linje

VII. AFFÄREN BERGMAN

VIII. DISKUSSION

KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING

Sammanfattning

Närradiostationen i Stockholm Radio Islam inledde 1987 sina sändningar. Syftet var enligt ägaren att få igång en debatt om palestinafrågan. Stationen blev dock omedelbart nästan uteslutande ett forum för nazister, judehatare och ljusskygga "historiker". Arbetet kommer att ta upp den tama debatt som följde på Radio Islams sändningar och också beskriva rättegången mot Radio Islam, dess ägare Ahmed Rami, och den så kallade "Affären Bergman" som visade på den röta som finns i vissa delar av det akademiska Sverige.

Inledning

I mars 1989 lämnade justitiekansler Hans Stark in en stämningsansökan mot närradiostationsägaren Ahmed Rami till Stockholms tingsrätt. Inlämnandet var föregått av flera år av anti-judisk propaganda i Radio Islam, följt av en till en början väldigt tam debatt. Det var först i början av 1989 som en offentlig debatt tog fart.

Jag vill med det här arbetet försöka beskriva Radio Islam och dess ägare Ahmed Rami. Jag vill också beskriva den rättegång som följde på inlämnandet av stämningsansökan samt beskriva den debatt som följde.

Frågeställningar som jag ska ta upp är t.ex. "Hur helig är yttrandefrihetsprincipen?", "Hur långt kan man gå innan man kan bli åtalad för "hets mot folkgrupp" och "Varför var reaktionen på vad som sades i Radio Islam så länge så tam?" Den sista frågan kommer förmodligen att stå obesvarad även efter Ni har läst arbetet.

Det är inte helt lätt att vara objektiv i skrivandet av ett sådant här arbete. När jag beskriver två parter och den ena parten så uppenbart ljuger och dessutom lierar sig med nazister, är alla sådana ambitioner hopplösa att uppfylla. Jag ska dock försöka vara objektiv i möjligaste mån, för att i diskussionen på slutet resonera fritt.

Antisemitism - Antisionism

Semiter (efter Noas son Sem) är ursprungligen en språkgrupp i Främre Orienten. Till språket hör bland annat arabiska, det gamla babylonska språket och hebreiska. Men i användningen av ordet antisemit har man gått ifrån denna definition på semiter. Dagens betydelse av antisemit är "judehatare". Begreppet "antisemit" är ett relativt ungt begrepp. Det föddes på 1880-talet när de antijudiska stämningarna var som värst. Dock är innebörden - judehatare, uråldrigt. Den moderna antisemitismen är präglad av de rasläror som var en indirekt effekt av Charles Darwins tänkande. Den judiska "rasen" blev då stämplad som läge stående, något som fortsatt även i dagens upplysta samhälle. "Antisemitismen är den mest långlivade av de strömningar där oförmågan att urskilja den enskilda människan är det centrala. Dess syfte är en avpersonalisering som i sin tur legitimerar våldet".

Antisionism är, på papperet, något helt annat. Under slutet av 1800-talet väckte Theodor Herzl den rörelse som kallas Sionismen (efter berget Zion i Jerusalem). Syftet var att upprätta en judisk stat, ett nationalhem för världens judar. Detta genomfördes först 1948. Antisionismen var den rörelse som då väcktes som en reaktion bland de människor som då bodde i Palestina, som kände sig undanfösta. Antisionismen har dock sedan dess ofta fungerat som täckmantel för antisemitismen.

Radio Islam

Radio Islam är kanske det mest uppmärksammade och extrema exemplet på antisemitism med antisionistisk täckmantel sedan andra världskriget. Officiellt hävdades vid starten 1987 att Radio Islam skulle verka för fördjupad vänskap mellan svenskar och i Sverige bosatta muslimer. Budskapet blev dock allt mer inriktat på Palestinafrågan och, indirekt, antisionism. Som ett exempel är här ett citat från Radio Islams ägare Ahmed Rami: ‘När argumenten tryter för sionister, börjar de alltid anklaga sina motståndare för antisemitism. Men vi tycker varken illa om judar eller kristna. Men vi kritiserar sionismen radikalt. Vi kritiserar den apartheid som bedrivs i den israeliska staten.’

Att det inte enbart rör sig om Israelkritik i Palestinafrågan klargörs av följande uttalande av Ahmed Rami: ‘Även om den palestinska frågan på något sätt löses, så kommer den judiska frågan att vara kvar’

En av Radio Islams ivrigaste förespråkare, Claes-Adam Wachtmeister, ansåg att det var "ogörligt" att avgöra om Rami och Islam gav uttryck för antisemitism eller antisionism. Jag ska senare beskriva några meningar som Radio Islam uttryckt, så får läsaren själv avgöra.

Hur motiveras då anti-sionismen i Radio Islams sändningar? Gång på gång återkommer man till ett dokument som kallas "Sions Vises Protokoll". Detta är kanske den allra mest betydelsefulla antisemitiska skrift som finns i världen. Protokollet är enligt de som tror på dess äkthet, den hemliga judiska regeringens (Sions Vise) program. Det innehåller bevis som visar på att judarna har en plan på hur man genom bland annat skapa en moralisk upplösning hos ickejudarna ska tilltvinga sig världsherravälde. Programmet anses bland de troende vara direkt uppbyggt på judendomens bibel, Torahn. Antisionismen är därmed berättigad eftersom bildandet av staten Israel är det första steget i genomförandet av tankarna i "Sions Vises Protokoll". Att det är allmänt helt bevisat att "Sions Vises Protokoll" är en förfalskning bryr man sig inte om. En domstol i Bern förklarade 1934 att protokollen bevisligen var förfalskningar och mängder av forskare därefter har gjort detsamma. Dokumenten har visats sig vara skapade av Tsarrysslands hemliga polis (okhrana) genom att plagiera en pamflett riktad mot Napoleon III.

En annan tanke som framförs av Radio Islam är det revisionistiska historiebetraktandet. Detta går i kort ut på att judeutrotningen under andra världskriget aldrig existerat, eller i vissa fall att den är grovt överdriven. Den ‘omprövar vedertagna uppfattningar’. Utrotningen är varierande en "kommunistisk propagandalögn", en ‘kapitalistisk Hollywoodprodukt’ eller, som Radio Islam uttrycker det,’ ...ingenting annat är än en väldig propagandabluff som dom sionistiska judarna kunnat mångla ut på grund av deras oerhörda makt över västvärldens opinionsförmedling...’ Orden "Holocaustbluffen" och "gaskammarlegenden" har också använts av Radio Islam. Bakom sådana idéer finns bland annat den brittiske historikern David Irving (som bland annat ifrågasätter Anne Franks dagbok). Irving var länge av åsikten att utrotningen visst hade ägt rum, men att Hitler var ovetande. Denna åsikt har han dock övergett för - åsikten att förintelsen aldrig ägt rum.

En annan man bakom historierevisionismen är fransmannen Robert Faurisson som förnekar koncentrationslägrens verklighet. Faurisson har flera gånger blivit inbjuden till Sverige av Ahmed Rami och besöken har blivit mycket uppmärksammade, framför allt för det stora motstånd som Faurisson mött från svenskar. Centralt organ för historierevisionismen är the Institute for Historical Review (IHR) i Kalifornien, USA. IHR leds sedan några år av Mark Weber och Tom Marcellus, båda med förflutet i den amerikanska nazi-sekten National Alliance. Ledaren för National Alliance heter William Pierce, författare till "The Turner Diaries". "The Turner Diaries" är en handledning i det kommande raskriget och läses därför av de flesta nynazistiska grupperna i världen, bland annat Vitt Ariskt Motstånd, VAM, i Sverige. Det är alltså i detta nätverk som Radio Islam fungerar som en allt viktigare länk, därmed inte sagt att Radio Islam framför direkt nazistiska idéer eller propaganda, men det är viktigt att ha bakgrunden i åtanke. Det är alltså inte enbart islamiska idealister som ligger bakom Radio Islam.

Det finns många som har intressen i Radio Islam, dock kan de alla på något sätt kopplas till ovan nämnda nätverk. Ahmed Rami fick inför Radio Islams start hjälp att formulera stationens plattform av Christopher Jolin. Jolin, som länge var relativt respekterad i högerkretsar, gick så småningom över till Bevara Sverige Svenskt (BSS) och blev där en ledande ideolog. Mest känd i svensk nationalistisk debatt blev han genom sina inlägg i tidskriften Fria Ord - organ för den högerextrema organisationen Sveriges Nationella Förbund (SNF). Medlem i SNF är även Ramis samarbetspartner David Janzon. Det var Janzon som stod som ansvarig utgivare den andra gången som Radio Islam stod åtalat. Radio Islams korrespondenter i Tyskland är Karl Philipp och Ewald Althans, förgrundsfigurer i ung tysk nynazism. Samarbetspartner i Norge är Alfred Olsen och hans organisation Folkets Motstandsbevegelse - det kristna alternativet, en välkänd rasistisk organisation. Det finns fler exempel på Radio Islams kontakter, men de ovan angivna exemplen ger en bra bild av vilken typ av kontakter det rör sig om.

Ahmed Rami

Vem är då denne Ahmed Rami, förgrundsfiguren för Radio Islam? Rami berättar i sin självbiografiska bok "Ett liv för frihet" om sin uppväxttid i Marocko. Rami berättar att han alltid, ända sedan tiden i Marocko, varit störd av de orättvisor som funnits runt omkring honom. General Oufkir i Marocko var missnöjd med de odemokratiska förhållandena som rådde i landet och ville ha ett fritt land och Rami anslöt sig därför. Rami fick en allt starkare position och blev general Oukirs närmaste man och var den som blev strategen bakom det kommande kuppförsöket, allt enligt Rami själv. Kuppförsöket misslyckades och kung Hassan lät arrestera och avrätta samtliga kuppmakare - alla utom en, Rami, som lyckats fly från Marocko och söka politisk asyl i Sverige. Rami har alltså en dödsdom som väntar honom i hemlandet. Allt sedan dess har Rami fortsatt att kämpa mot de orättvisor som han har varit omgiven av.

Undersökningar som gjorts efter kuppen i Marocko ger delvis en annan bild av vad som hänt. Någon Ahmed Rami i general Oufkirs närmaste krets har inte gått att finna i vare sig rättegångsprotokoll som tar upp de 200 närmast inblandade eller när man frågat runt. Det enda man funnit är en ‘tämligen betydelselös adjutant och portföljbärare’ med namnet Rami. Namnet Oufkir förknippas i Marocko allmänt med förtryck och inte med demokratisträvanden. Oufkir var under 1950-talet polischef och sedd av folket som monarkins brutala redskap och som inrikesminister på 1960-talet som en av kung Hassans lojalaste supportrar. Kuppen 1972 hade inte formen som en folklig resning utan var en utpräglad militärkupp, där general Oufkir skulle sättas som ledare för en "provisorisk" militärjunta.

Likgiltigheten

1987 inleddes Radio Islams sändningar i Stockholm. Direkt visade man vilka åsikter man stod för; revisionism och antisemitism, eller antisionism som Radio Islam kallar det. Vissa hävdar att den antisemitiska propaganda som Radio Islam förde ut var den värsta som skådats sedan krigsslutet Någon station för muslimer i allmänhet har det aldrig varit fråga om.

Det som upprör mest idag, 10 år efteråt, är inte att själva sändningarna. Radio Islam hade, som alla andra, rätt att uttrycka nästan vad man vill i skydd av yttrande- och tryckfrihetsprinciperna. Nej, det som skrämmer mest är den likgiltighet som kunde spåras i svensk offentlig debatt. När man ser tillbaka på det hela var det faktiskt så att det var fler som uttryckte sitt gillande än sitt ogillande av vad som sades i Radio Islam, eller i alla fall att det sades. Och det handlade inte om smygnazister utan om respekterade auktoriteter och debattörer som Jan Myrdal, Per Gharton, Jan Guillou, Olof Lagercrantz och till en början även justitiekansler Hans Stark.

Jan Myrdal tyckte att yttrandefrihetsprincipen var långt viktigare att diskutera än Radio Islams revisionism. Överhuvudtaget fanns nog tvivel hos Myrdal angående förintelsens storlek: ‘Det tyska folkmordet på judar under andra världskriget var en förintelse; men var det Förintelsen?’ vilket kanske förklarar hans ställningstagande. Han menade även att ‘mycket av det professor Faurisson skriver troligtvis är riktigt’.

Per Gharton, som vid denna tid satt i riksdagens utrikesutskott, uttalade sig ofta i Radio Islam genom att hätskt kritisera motståndarna till radiostationen. Han hävdade att motståndarna ville ‘vända uppmärksamheten från israeliska grymheter’ och när JK inledde sin förundersökning menade han att det var ‘ett illavarslande tecken på undfallenhet inför en resursstark lobbyverksamhet’.

Jan Guillou, som sedan länge varit en av de ledande krafterna i tidskriften Folket i Bild/Kulturfront var också till en början stödjande. FiB/Kulturfronts inställning har hela tiden varit att försvara Radio Islam. Främst ur yttrandefrihetssyfte, men man har också hållit med om det som sagts. Man ansåg att Radio Islams budskap var ett ‘sakligt, rationellt och logiskt inlägg för rättvisan’. 1982 kunde man i samma tidning läsa att om man bläddrar i historieböckerna ‘upptäcker man att gaskamrarna faktiskt är besvärliga ur källsynpunkt’ Guillou anslöt sig till en början till tidningens och Radio Islams linje, bland annat som gäst hos stationen, men insåg till slut att Radio Islam var en otvetydigt antisemitisk radiostation. ‘Det förefaller mej något pinsamt att detta måste sägas, liksom det är pinsamt att jag tog för givet att anklagelserna som vanligt var ogrundade.’

Olof Lagercrantz försvarade Rami in i det sista och ännu längre ändå. 1991, två år efter att Rami blivit fälld för första gången för hets mot folkgrupp, var Lagercrantz upprörd på Kanal 1 för deras program "Wahrheit macht frei". Programmet behandlade Radio Islams viktiga roll som en länk i Europas nazistiska kretsar. Lagercrantz skrev i ett brev adresserat till chefen för Kanal 1 att programmet var att ‘smäda och förnedra en man, som redan straffats hårt och vars dom av många rättskaffens människor ifrågasatts’

Justitiekansler Hans Stark uttalade sig redan 1987, eftersom många var bestörta över det budskap som framfördes i Radio Islam. Till en början var dock JK inte riktigt med på noterna utan sade att de anti-judiska uttalandena i Radio Islam ‘inte ens kommer i närheten av hets mot folkgrupp utan att de var ‘inlägg i den s.k. Palestinadebatten’. Efter påtryckningar och information från bland annat organisationen Svenska kommittén mot antisemitism blev han dock på det klara om vad som verkligen sagts i radiostationen och beslutade sig för att väcka en förundersökning.

Rättegången

I mars 1989 lämnade justitiekansler Hans Stark så in sin stämningsansökan mot Ahmed Rami. Rami var vid den tiden ansvarig utgivare för Radio Islam. Stämningen gällde ‘Otillåtet yttrande i närradioprogram innefattande hets mot folkgrupp’ samt ‘Hets mot folkgrupp, begånget genom tryckt skrift’. Det senare gällde Ahmed Ramis bok "Vad är Israel". Åtalet gällde 62 åtalspunkter. I JK:s stämningsansökan heter det:

‘Sålunda innefattar programmen bland annat sådana sammanställningar av bibelcitat och citat ur litteratur samt kommentarer och uttalanden som är avsedda att vara nedsättande för den judiska folkgruppens anseende.’ Chefsåklagaren Per Håkan Bondestam har i sin sakframställan påpekat att kritik av en stats politik och religion är tillåten i Sverige. Men Ahmed Rami har i sina närradioprogram och i boken "Vad är Israel" vida överträtt tryckfrihetens och yttrandefrihetens gränser. Ahmed Rami syfte har kort och gott enligt åklagaren varit att skapa missaktning för judar.

Vad var det som de två sidorna framhöll i rättegången? Jag ska här beskriva de mest centrala delarna. Rättegången var från början inriktad på att Rami skulle försvara sina åsikter, men rättegången bytte snabbt skepnad och situationen blev den att åklagarsidan skulle försvara sig mot Ramis attacker och t.ex. bevisa att judeutrotningen har ägt rum, att judar inte hetsar upp sig sexuellt under slakt av djur, att det inte är en religiös plikt (mitsva) för judar att döda civila o.s.v. För enkelhetens skull beskriver jag därför Ramis sida först och tar därefter åklagarsidan.

Ramis försvar

Grundstommen i försvaret var de åsikter som Radio Islam stått för sedan starten, d.v.s. revisionismen och antisionismen. Dessa punkter kunde dock inte fungera som fullvärdigt försvar eftersom många av åtalspunkterna var rejäla övertramp. (Se de 18 fällda uttalandena, bilaga 1). Därför framhölls ofta att Ahmed Rami som invandrare inte kan uttala så nyanserat som man skulle kunna kräva av en infödd svensk. ‘Han står mitt i Palestina med sina känslor, fjärran från väluppfostrad svensk debatt’ Ett annat argument i rättegången var att Rami med sina uttalanden om förintelsen höll uppe minnet om förintelsen: Förintelsen ‘överförs till den mytologiska sfären’ om den inte diskuteras. Rami skulle alltså genom att hävda att förintelsen är en judisk komplott göra judendomen och de överlevande en tjänst (!).

Så till attackerna mot judendomen. En del av åtalet tar upp judarnas koscherslakt. Denna kritiseras av Radio Islam som menar att judar upplever en sexuell extas av att döda djur: ‘Många iakttagare som på olika sätt lyckats bevittna judiska slakter, kan också vittna om den högst påtagliga upphetsning med nästan sexuella övertoner som griper de närvarande efter det att rabbinen utfört sitt dödsbringande snitt och det skräckslagna djuret genomlider sin hopplösa dödskamp’. Detta och många andra påståenden tog sig professorn i islamologi Jan Hjärpe på sig att försvara. Åklagaren frågade honom 16 gånger om man inte kunde anse att Ramis uttalanden om att rabbinerna hetsar upp sig sexuellt vid djurslakt är missaktning (samma betydelse som "hets mot folkgrupp") och att judar kan ta anstöt av ett sådant påstående. Professor Hjärpe slingrade sig så gott han kunde och menade att anstöt är en subjektivt term och att man måste se det övergripande syftet med attackerna, d.v.s. Palestinafrågan.

Mest uppmärksammat blev professor i religionshistoria Jan Bergmans vittnesmål. Detta diskuteras fortfarande idag, över 7 år efter rättegången. Vad Bergman tog upp var den uråldriga myten att judar har en mitsva (en sorts religiös plikt med Torahn som utgångspunkt) att döda ickejudar. Mitsvan kallas enligt Bergman i vissa kretsar för "mitsvan om folkutrotning". Professor Bergman betygade under ed att denna mitsva används idag av den israeliska armén för att legitimera dödande av civila och i synnerhet barn (!).

Bakgrunden är denna: Det finns 613 mitsvot, religiösa påbud och förbud, i den judiska religionen. Dessa är förmaningar och plikter som Moses fick motta av Gud på berget Sinai. I gengäld mot att judarna höll sig till dessa regler skulle judarna bli Guds utvalda folk. Detta kallas Förbundet. Enligt en av dessa mitsvot ska judarna döda alla av folkslaget amalekiterna. Professor Bergman går vidare och menar att man bland dagens judar menar att amalek är alla ickejudar. Det finns även stöd för det i Bibeln. Vad han inte tänker på att judendomen inte är lika strikt som trogen trosboken som andra religioner. I judendomen spelar senare skrifter lika stor roll som Torahn, om inte i vissa fall ännu större. Dessa senare skrifter är tolkningar av Torahn och i vissa fall "uppmjukande" till Torahn till moderna förhållanden. Detta är ett sådant fall. Redan under antiken menade nämligen dåtidens rabbiner att amalek-mitsvan inte är tillämplig längre eftersom amalekiterna inte längre kan anses finnas i strikt mening p.g.a. bland annat omflyttningar. Således är alltså denna mitsva satt ur spel. Men alltså inte enligt professor Bergman. Professor Bergman hänvisar i stället till den judiske filosofen Majmonides, verksam under 1100-talet, som skall sagt att ‘även den gode gojen måste dödas’ och att detta är en parallell till amalek-mitsvan. Detta uttalande har dock inte gått att hitta någonstans. Inte ens Aron Katz, en ortodox rabbin som jobbar på en doktorsavhandling på just Majmonides har kunnat finna ett sådant påstående. Katz handledare är för övrigt professorn i religionshistoria Jan Bergman! Vad Bergman dessutom glömde att berätta var att Majmomides tar upp just amalek-mitsvan som exempel på att alla mitsvot inte kan tillämpas idag. Han skriver att det finns bud ‘som alltjämt gäller, men vars objekt någon gång under historiens lopp har försvunnit’ och att ‘alla forntida nationer är ihopblandade’ Alltså kan inget folk idag utges för att vara amalekiter.

Bergman fortsätter i sitt vittnesmål med att förklara vad amalek-mitsvan har för roll i dagens Israel. Han hänvisar till en artikel i en broschyr som skickades ut till den israeliska arméns soldater från den högsta arméledningen för Israeli Defence Forces, IDF, där "högste militärledningens rabbin" Avidan säger att det var rätt, ja till och med en plikt att döda alla ickejudar och att detta är grundat i amalek-mitsvan. Professor Bergman hänvisar till veckotidningen Haolam Hazeh som skriver om just denna broschyr. Bergman anser det nu bevisat att amalek-mitsvan används idag och att det är så centralt i judendomen att det skickas ut från den högsta militärledningen. Så långt allt väl, men nu kommer det intressanta: Professor Bergman brydde sig bara om att beskriva första halvan av artikeln i Haolam Hazeh. I den andra halvan av artikeln kan man nämligen läsa: ‘Broschyren har publicerats utan att någon egentligen hade uppmärksammat den. Först efter det att den publicerats och distribuerats kom innehållet i artikeln till IDF:s högsta befäls kännedom. När de läste Avidans artikel blev de chockade. Inte bara p.g.a. den skada den kunde förorsaka staten, utan framför allt för att den var helt oförenlig med den israeliska arméns anda...’! Med tanke på dessa ord är det uppenbart att professor Bergman - under ed - medvetet ljugit. Bergmans trovärdighet som vittne var därmed förstört och det hela utvecklade sig utanför rättssalen, i den akademiska världen, till en storm, där även professor Bergmans akademiska kompetens ifrågasatts. Detta kom att kallas affären Bergman (se under rubriken "affären Bergman").

När Amalek-mitsvan skulle exemplifieras i Radio Islam använde man dock inte ovan nämnda exempel (det var professor Bergmans påfund), utan hävdade att Lockerbie-katastrofen, morden på Olof Palme och Dag Hammarsköld var exempel på judarnas vilja (och plikt) att döda ickejudar.

Åklagarens linje

Åklagaren hade fyra huvudvittnen. Det första var professor Georg Klein som försvara judarna mot Radio Islams attacker på judendomen och förnekande av Förintelsen. Syftet med vittnesmålet var att visa att Radio Islams uttalanden om att Förintelsen aldrig ägt rum är att betrakta, inte bara som lögn (som är laglig) utan som hets mot folkgrupp (som är olagligt). Klein är själv jude och levde i Ungern under andra världskriget. Han förklarade att han kände sig kränkt av dessa uttalanden. Han refererade också till psykologen Hedi Fried som för den judiska församlingen i Stockholm driver ett behandlingshem där ungefär hälften av patienterna är överlevande från koncentrationsläger. Dessa patienter hade tagit mycket illa vid sig av Radio Islams sändningar och att detta har resulterat i sömnsvårigheter och ångest..

Åklagarens nästa vittne var kanske det allra viktigaste vittnet av alla, om man ser till den slutliga domen. Vittnet var Jörgen Weibull, som visade på likheterna mellan vad som sades i Adolf Hitlers "Mein Kampf", det före och under 2:a världskriget nazistiska organet "Der Stürmer" och vad som 1987-1989 sades i Radio Islam. Likheterna var påfallande och visade på kontinuiteten i antisemitismen under 1900-talet. Att redogöra för dessa skulle ta alltför stor plats, men parallellteman som togs upp var:

Judarnas sadism, sexualbrott och pornografi, där judarna beskrivs som sexualbesatta
Judarnas koscherslakt, där judarna hetsar upp sig sexuellt vid djurets dödsryckningar
Ritualmord, där bl.a. den uråldriga myten om att judar offrar kristna barn under pesahfirandet tas upp
Judarnas makt över media och den judiska världskonspirationen
Sions Vises Protokoll (beviset på judarnas ambitioner på världsherravälde)
Judarnas makt över ekonomin och deras girighet
Judarnas girighet och egoism
I tingsrättens slutliga dom underströks hur viktigt detta vittnesmål var. Det hette ‘Flera traditionellt antisemitiska teman är klart urskiljbara. I detta hänseende har Weibull i sitt vittnesmål påvisat stor överensstämmelse mellan flera av yttrandena samt avsnitt ur Hitlers Mein Kampf och artiklar i det nazistiska organet Der Stürmer.’

Åklagarens två övriga vittnen var biskop Krister Stendahl och överrabbin i Stockholm Morton Narrowe.

Rättegången pågick fram till november månad 1989. Den 14 november förkunnades domen på 6 månaders fängelse för Ahmed Rami. I tingsrättens utlåtande hette det att "Rami avsiktligen uttryckt missaktning för den judiska folkgruppen", att "Åtalet för hets mot folkgrupp är styrkt och skall...bifallas" och att "brotten ej är att anse som ringa" och därför "Annan påföljd än fängelse ej bör komma i fråga". Försvaret överklagade domen till Svea hovrätt som gav tingsrätten rätt på samtliga fällda punkter förutom en. Punkten det gällde var jämförelser mellan bibeln och Sions vises protokoll som Rami gjort. Till slut fälldes alltså 18 av 62 punkter, något som är ovanligt mycket i yttrandefrihetsbrott. Domen på 6 månaders fängelse för Rami var också ovanligt hård. Domen kallades av Rami för justitiemord och Teheran Times i Iran var starkt kritiska till domen.

Alla trodde efter hovrättsdomen att Rami skulle akta sig för att fortsätta sända, men så icke alls. I december 1990 återfick Radio Islam sitt sändningstillstånd och i januari 1991 var sändningarna åter igång. Ahmed Rami gjorde sig en karriär vid sidan om radiostationen genom att föreläsa på flera skolor i stockholmsområdet och vid flera tillfällen fick elever delta vid stationens sändningar.

I de nya sändningarna skärptes tonen ytterligare. Rami hade lämnat över som ansvarig utgivare till nazisten David Janzon. Man började nu tala om att om sionisterna än en gång skulle stoppa Radio Islams sändningar skulle man använda sig av andra metoder än propaganda. ‘Förintelsen har blivit ett ganska lönande argument här i västvärlden...Och det är, vi ifrågasätter att Hitler hade en plan på att förinta alla judar. Det är bara en bluff som sionisterna har hittat på...Vi ifrågasätter också att Hitler använt gaskamrarna. Vi ifrågasätter också siffran 6 miljoner judar. Kan du ta upp de här tre delar av den stora bluffen?...Allt tal om sex miljoner är ju...önskedrömmar och... från judisk sida och fullkomligt orimliga siffror... jag kan bara hoppas att judar i Israel och i diasporan tar sitt förnuft till fånga och upphör med sina gaskammarlegender och utpressningar...’

Detta ledde till en rättegång mot Janzon, som genomfördes 1992. Janzons försvarsadvokat heter Ingemar Folke, samma försvarsadvokat som Ahmed Rami hade i rättegången 1989. I ett sista försök att få Janzon frikänd ger sig Folke in på en konstform som kallas dekonstruktion. Principen är att plocka ned varje enskild mening i sina minsta beståndsdelar för att på det sättet tömma dem på innehåll. Detta gör han t.ex. genom att i meningen "den sionistiska bluffen om Förintelsen" kalla ordet "bluffen" för vårdslöshet. Ordet "gaskammarlegender" anser försvarsadvokat Folke vara ‘kanske något litet steg längre än vad som kan anses vara normal, hetsig polemik’. Han menar att det som sagts i Radio Islam ‘är enstaka öar i ett hav av straffritt material’

Affären Bergman

Snart efter professor Jan Bergmans vittnesmål i Stockholms tingsrätt väcktes diskussion om Bergmans vittnesmål till liv. Jan Bergman är professor och specialiserad på Mellanösterns religioner. Bergman kallades som vittne för att göra en exegetisk (exegetik = bibeltolkning) redogörelse för Ramis påståenden och vilken grund de har. Men Bergman tog egenmäktigt på sig rollen att försvara Rami politiskt genom att förklara Ramis uttalanden med att Rami vill få igång en diskussion om Palestinafrågan. Att Bergman visade många prov på dålig kunskap på Torahn (Gamla Testamentet) gjorde inte saken bättre. T.ex. ger Bergman som exempel på judarnas blinda lydnad gången då Abraham binder sin åsna vid ett altare som ett bevis på sin blinda lydnad till Gud. De flesta religionshistoriker (alla?) är av uppfattningen att det inte på något sätt rör sig om en åsna utan om Abrahams egen son Isak, något som ger situationen en annan dimension... Vidare blandar Bergman ihop två helt olika skrifter: tosefta (text från 100-talet) och den medeltida tosafoth (kommentar till Talmud, den judiska tolkningshistorien, som består av mängder av skrifter) som det är över 1000 år emellan och ger dem samma auktoritet som Talmud.

Bergmans tolkning av amalek-mitsvan var dock det som fick mest kritik. Kritiken kom från journalister och människor som stod utanför de teologiska och religionshistoriska kretsarna. Bergman fick dock ett kompakt stöd från kollegor och vissa kyrkliga tidskrifter. Striden blev lång och märktes mest i Uppsala Nya Tidning (UNT). I slutet av januari 1991 ställer sig fem av Bergmans kollegor bakom honom och menar att Bergmans metod varit korrekt. Kritikerna undrade vad det var för metod och kom fram till att den enda metod Bergman använt sig av var att utesluta hela den talmudiska traditionen och bara tolka judendomen efter det som skrivits i Torahn. Bergmans försvarare menade ju längre debatten led att hela affären var en komplott riktad mot Bergman och var till för att få Bergman avsatt. Historien fick till slut en internationell spridning. Presidenten vid Selly Oak Colleges, Martin Conway, har fått höra om affären och uttrycker sin oro i ett brev adresserat pastor Per-Åke Wahlström vid svenska missionsrådet. Han skriver att ‘Såvitt jag kan tolka detta material riktas här ytterst allvarliga anklagelser mot professor Bergman, vilket i sin tur skulle innebära att han visat sig ovärdig den betydande position han innehar och sålunda skadar universitetets och den svenska religionsforskningens goda rykte’. Detta brev hamnade hos Uppsala universitets rektor och fick igång stor aktivitet i universitetets administrativa ledning. Den teologiska institutionens prefekt Sigbert Axelsson fick i uppdrag att lugna Conway och han lyckades.

Därefter inträdde en tillfällig stiltje i diskussionerna. Det tar dock ordentlig fart när den inom religionshistoria högt aktade professor Zwi Werblowsky vid Hebrew University i Jerusalem skickar ett öppet brev till rektorn vid Uppsala universitet med kopior till många religionshistoriska institutioner vid universitet världen över. Han var nämligen inte vilken universitetsprofessor som helst utan även vice ordförande i International Association for the History of Religions. Man blev nu på Uppsala universitet måna om att få ett slut på den för universitetet pinsamma historien. Rektor vid Uppsala universitet, Stig Strömholm, försökte lugna ned professor Werblowsky i ett brev, men detta resulterade bara i en lång korrespondens där båda parterna slängde oförskämdheter mot varandra (mycket underhållande läsning faktiskt). Den teologiska fakultetens anseende sjönk alltmer eftersom den i allt väsentligt försvarade Bergman. Det hela slutade med att universitetet lät den förre rektorn vid Oslouniversitetet, Inge Lønning göra en opartisk utredning om Bergmans, den teologiska fakultetens och universitetets handlande. Lønningrapporten kom den 28 februari 1994 och var mycket kritisk till handlandet. Till en början valde fakulteten att tolka rapporten som ett frikännande, men backade snart och tog till slut avstånd och bad om förlåtelse för fakultetens tidigare handlingar. Affären Bergman gick så mot sitt slut. Sedan dess har dock "affären" blossat upp då och då igen.

Diskussion

"Motsatsen till kärlek är inte hat.

Motsatsen till kärlek är likgiltighet"

Elie Wiesel

Fallet med Radio Islams sändningar har visat på stora brister på ett flertal punkter i det svenska samhället.

Jag anser att yttrandefriheten är bland det allra viktigaste vi har i det svenska samhället. Det gäller dock att ha en gräns för hur långt en människa får gå i utnyttjandet av sin frihet, och denna begränsning finns i svensk lag med paragrafen om hets mot folkgrupp. Det kom fram åsikter från vissa håll att vår yttrandefrihet var alltför vid. Jag tycker inte att detta är fallet. Yttrandefriheten är i det mesta bra att ha, och den form den har i Sverige idag tror jag är relativt tillräcklig. Det som krävs när propaganda som denna framförs är ett klart avståndstagande i debatten och en manngrann uppslutning på försvarssidan bland människor på ledande positioner. Denna uppslutning uteblev i fallet Radio Islam.

Det var många som tyckte att i fallet Radio Islam var yttrandefriheten mycket viktigare att diskutera än t.ex. revisionismen. Detta är en märklig prioritering.

Med den stora frihet vi har i Sverige i vår yttrandefrihet gäller det att vi har ett väl fungerande "debattsystem". Den tystnad och den likgiltighet som man kunde spåra i den svenska debatteliten när Radio Islam dag efter dag pumpade ut sin rasistiska propaganda är mycket skrämmande. Att de debattörer som väl tog till orda, försvarade Radio Islam, har fått mig att börja undra vad det är för ett land vi lever i. Är människor här i Sverige så blinda eller har det andra orsaker? Kan orsaken rentav vara den att Sverige inte deltog i Andra världskriget och att vi därför uppfattar hemskheterna på kontinenten som något främmande, otroligt, ja kanske för otroligt för att vara sant?

Jag tror att många av de som försvarade Radio Islam tyckte att de gjorde det demokratiska samhället och Sverige en tjänst genom att försvara yttrandefrihetsprincipen. Jag tror alltså inte att de nödvändigtvis höll med det budskap som sades i Radio Islam. Men vad de inte förstod förrän alldeles för sent var att det som sades var så kränkande för de överlevande från koncentrationslägren och familjer till judar som gasades ihjäl att de mådde fysiskt och psykiskt illa.

Vad de dessutom inte förstod var att Radio Islam var en länk i ett mångt mycket farligare nätverk, ett globalt nazistiskt nätverk. Att dessa människor hittat en muslim i Sverige som glatt uttalar alla de åsikter som de själva står för ger dem bara legitimitet. Att Rami får stryka på foten när "raskriget" bryter ut är en självklarhet, och då har man i alla fall förhoppningsvis många fler sympatisörer i Sverige än innan Radio Islams sändningar började.

De som försvarade Radio Islam med motiveringen att Palestinafrågan måste diskuteras har jag inte mycket till övers för. Antingen är dessa människor döva eller bara helt enkelt dumma. Det krävs inget geni för att förstå att Radio Islams budskap är antisemitiskt och inte antisionistiskt.

Professor Bergmans medvetna lögner i Stockholms tingsrätt är redan omnämnda och alla kommentarer om dem är överflödiga. Att den teologiska fakulteten vid Uppsala universitet ställde sig bakom Bergman var förhoppningsvis bara ett olycksfall i arbetet.

Jag har när jag arbetat alltmer undrat varför Ahmed Rami är en så stor judehatare. Kanske är han inte alls judehatare utan bara stor palestinavän och orsaken till hans attacker bara är hans sätt att diskutera, att han inte är van vid det svenska debattklimatet. Det finns ju de som försvarat Rami som sagt att det är så han är van att diskutera, det är så man diskuterar i hans kultur. En ganska rasistisk åsikt tycker jag. Hat finns i många skepnader, men hat är alltid hat. Jag kan faktiskt inte förklara Ramis brinnande judehat.

Slutligen: Det enda som verkligen fungerade under hela den här processen var rättsväsendet, och tur är väl det. Om Radio Islam hade vunnit sina mål som många av försvararna (Jan Myrdal, Olof Lagercrantz, Per Gharton m.fl.) ville, ja då är frågan om Sverige hade varit värt att försvara.

Käll- och litteraturförteckning

Arvidsson, H. (Red.) (1994). Affären Rami-Bergman. Dokument om judefientlighet och akademisk röta i Sverige. Moderna Tiders Förlag

Axelson, S. (1989, 6 november). Ett invandrat ramaskri. Värmlands Folkblad

Bibeln, 1917 års översättning till svenska

Det eviga hatet. Om nynazism, antisemitism och Radio Islam. Borås: Albert Bonniers Förlag.

Wästberg, P. Förord. ff 9-13

Pleijel, A. Radio Islam och yttrandefriheten. ff 17-26

Jakubowski, J. "Der Judenprozess" ff 29-39

Weibull, J. Tryckfrihet och hetspropaganda. ff 43-50

Holmberg, H. Bara rättsväsendet fungerade. ff 53-61

Larsson, S. Radio Islam:Språkrör för extremhögern. ff 65-79

Klein, G. "Mänsklighetens cancer". ff 81-95

Ahlmark, P. Likgiltigheten. ff 139-150

Boëthius, M-P. Den 1 oktober 1992. ff 153-159

Bachner, H. Från Hitler till Radio Islam - Antisemitisk propaganda i ett jämförande perspektiv. ff 163-205

Hedeby, B. (1989).Rami åker i fängelse: "Kränkande för judar hets mot folkgrupp" men radion fortsatte. Menorah, 4/89, ff. 8-9

Jansen, H, Boonstra, J, Kniesmeyer, J. & Bachner, H. (1991). Antisemitismen. En historisk skilding i ord och bild. Stockholm: Natur och Kultur.

Radio Islam [sidor på internet], URL:http://abbc.com/islam/svenska/svensk.htm (tidigare http://www.flashback.se/~rislam)

Rami, A. (1989). Ett liv för frihet. Stockholm: Kultur förlag.

Stora Focus uppslagsverk (Vol. 2 & 12) (1989) Stockholm, Esselte Focus uppslagsböcker.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Lämna din kommentar vårda språket!
Jag ska godkänna först mvh